Bikers

I kväll blev det en sväng för att ta lite bilder på lite bikers. Jäkla kul hobby detta med foto. Önskar jag kunde livnära mig på det men jag skulle inte orka.

Foto ja, jag har ju inte ens lagt ut alla bilder från häromdagen. Kanske borde sätta mig med det någon dag.

Kunde kanske va kul att se nåt annat än bara mig på bild i bloggen och bara min hoj 😎

Torpön tur och retur 

Det är inte den rakaste vägen som är den bästa. Så i dag gick turen över Nykil, Ulrika, Kisa, Österbymo, Torpöns Färjeläge, Boxholm, Sjögestad och hem igen. 

Ja lite fler hålor än så passerades. Som eklidens festplats. Dit ska jag något måndag framöver. 

Har inte orkat lägga in alla bilder jag tog men de kanske dyker in här i morgon eller så 🙂 

Tack ni som var med för en riktigt bra dag – utan gps 😎 

Uppkörning från andra sidan

I går hängde jag med och transporterade en hoj åt en som skulle köra upp. Det var jäkla skönt att få se en uppkörning från andra sidan. Vad som var mindre behagligt var hur inspektören från Trafikverket agerade i sin yrkesroll.

När vi kom ut till Sviestad satt två andra på plats och väntade. Klockan var innan åtta på morgonen och så klart var den jag var med där rätt nervös. Men vi var i god tid så det fanns utrymma att varva ner lite på.  Klockan passerade åtta. Ingen inspektör var på plats. Alla började se sig lite om och undra var han eller hon tagit vägen. Till sist dök det upp en karl. Han pratade i telefonen och gick in på kansliet.

Väl där inne gjorde han sig ingen brådska. Han tog en kopp kaffe och pratade vidare. Jag sa till de som satt där att de kanske skulle gå in, om han väntade där inne. Men de mötte honom i dörren och han sa att han skulle komma ut i stället.

Så ut och vänta. Någon minut senare dök han återigen upp och tog uppgifter och började gå genom rutinerna för provet. En person saknades vid inskrivningen så det började väl sådär bra. Sedan nös inspektören och jag frågade om han hade allergi. På det svarade han halvt skämtsamt att han var allergisk mot tjejer. Lite lagom osmakligt, kunde jag tycka och höll på att säga något fantastiskt bra men höll mig.

I vilket fall som helst så skulle provet börja. Den fjärde personen lyste med sin frånvaro. Person nummer ett begav sig bort till lågfartsbanan. Kort efter kommer den personen joggande tillbaka för handskarna låg visst i bilen. På med dessa och ut på lågfarten. Vi andra stod och titta på. Två gånger fick nummer ett köra lågfarten. Sedan vidare till högfartsbanan. Då trodde vi alla så klart att nummer ett hade klarat sin lågfart. I alla fall var det så jag uppfattade det när jag körde upp. Att man bara fick fortsätta till nästa manöverprov om man klarade det första och så vidare.

Det är nu det börjar trassla till sig rejält. På högfartsbanan fanns nämligen inga koner framtagna. Inspektören hade inte koden till lådorna med koner i och han började bli lite stressad. Förare nummer ett hade med sig två supportrar. Tillsammans med mig så kom vi med förslaget att att alla kunde ju köra sin lågfart först, sedan flyttade vi konerna till högfarten så alla körde den. Mest för att spara tid då vi redan var sena på grund av att inspektören kom sent från början.

Han mumlade lite och gick med på det hela men påtalade till en i församlingen att det här inte var enligt reglerna! Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag undrar hur det är enligt reglerna att komma för sent till prov som inspektör men höll tyst om det med. Då tyker förare nummer fyra upp på arenan. Lite sen och hade läst fel samlingstid på sin kallelse. Han försökta artigt ta i hand och undrade, mitt i konkaoset, om det ändå gick att få göra sitt prov. Jo det skulle nummer fyra få. Nummer fyra fick köra sist av alla.

Så vi tog de koner som fanns lediga, gick över till högfarten och skickade fram förare nummer två till lågfarten. Nu får inspektören fatt på en kod till låset på lådan med koner så medan nummer två körde sin lågfart två gånger, tog vi fram koner till högfarten. Förare nummer tre, som var den jag var på Sviestad med, gjorde sig klar för sin lågfart. Men förare nummer tre blev bortvinkad och i stället tog inspektören med sig förare nummer två direkt från lågfarten till högfarten och vidare till bromsprovet. Nummer två blev underkänd.

Sedan kommer han tillbaka till oss där vi satt utanför kansliet. Det visade sig att nummer fyra, som kom för sent, inte hade fotograferat sig på Trafikverket innan provet. Nummer fyra fick därför 40 minuter på sig att trassla sig in till Garnisonen och fixa detta. Under tiden fick nummer tre ge sig ut på sina samtliga manöverprover.

Inspektören kom återigen tillbaka. Nummer tre var underkänd. Nummer fyra hade fortfarande inte kommit tillbaka och inspektören var påtagligt irriterad. Han gav inte heller några direkt tydliga klara besked om vad som skulle ske utan hela situtationen kändes rätt olustig. I vilket fall som helst så skulle förare nummer ett köra sitt höfartts och bromsprov så ut på banan igen. Nummer ett fick godkänt.

När inspektören kom tillbaka så dök nummer fyra upp igen. Men enligt inspektören så fanns inte hans foto inlagt i systemet. Han beklagade sig att han inte kunde genomföra provet. Nummer fyra såg lätt uppgiven ut. Inspektören erbjöd att nummer fyra skulle få köra upp på eftermiddagen i stället. Men det gick inte. Då skulle nummer fyra skriva teori för B-kortet och köra upp för detta.

Inspektören suckade och famlade lite i blindo. Sedan ansåg han sig vara jättesnäll och gjorde ett enormt undantag då han erbjöd sig att avsluta körningen i trafik med nummer ett ute på Sviestad i stället för uppe på Garnisonen som det skulla vara.  Situationen var löst. I alla fall för nummer fyra.

Jag tog sålunda nummer tre med mig på hojen och åkte därifrån. Vi pratade rätt mycket om hur beklagligt det var att missa uppkörningen. Men så klart pratade vi också om den beklagliga inspektören som hade noll koll på läget.

Att skämta om att man är allergisk mot kvinnor är högst osmakligt. Särskilt på en plats där det är kvinnor med och det var kvinnor som skulle genomföra sina prov den dagen. Att sedan inte komma i tid är enormt dåligt. Särskilt som han inte ens bad om ursäkt för att han gjorde det.
Att sedan inte ha koll på att banan är uppsatt och att det finns saker framme för att genomföra manöverproverna, ja det är rent tjänstefel. Han framkallade mer stress än nödvändigt på denna, för eleverna, viktiga dag. För att inte tala om dyra dag.
Dessutom så tog inspektören inte mindre än tre samtal undertiden en av de fyra hade sin säkerhetskontroll. Till av de fyra sa han dessutom att om personen inte klarade lågfarten så skulle man inte få fortsätta till nästa manöverprov. Då alla fick fortsätta alla prov genom, så kunde man lätt tro att man inte blev kuggad på lågfarten. Nu var tyvärr inte fallet sådant utan just lågfarten var en del som blev kuggade på.

Ja det var inte mycket som var rätt den dagen. Några klarade sig, några kuggade. Men värst är ändå hans otroligt oprofessionella upprtädande. Totalt oaceptabelt och beklagligt.  Jag blev riktigt ledsen för den extra stress alla fal la på de som kuggade. Jag vill nämligen tro att om allt hade varit i sin ordning eller om inspektören tagit bättre kontroll på situtationen så hade utgången kunnat bli annorlunda. Men det går bara att sia om.

Till viss del märks det nästa gång de kör upp. Är provet väl förberett så det går att genomföra utan massa extra trassel så tror jag det kommer gå bättre.  Tyvärr får de ju betala för ett dåligt prov och ett prov de dessutom inte klarade. Frågan är om det inte borde finna utrymme från Trafikverkets sida att man kan få reklamera sitt prov på grund av omständigheter som dessa. Hade det varit jag så hade jag i alla fall gjort det.

Well, skam den som ger sig. Nummer tre kör igen nästa vecka. Hoppas det går vägen då =)

 

 

En del människor är bara så mycket mer

Tänkte att du skulle hängt med på en sväng här i kväll. Men det blev inte så. Så jag tog hojen, åkte till apoteket, väntade så länge att jag höll på att tappa förståndet, fick min medicin och åkte ut till Lilla Aska minneslund i stället. Där ligger min älskade faster och hennes man vid en sten. En sten, som trots att åren gått, är lika svår att hitta än. Gissar det såg lite lustigt ut – igen – när jag virrade runt där för att sedan hitta rätt och sätta mig ned en stund och tänka tillbaka. Minnen. På dagen sex år sedan både min faster och min mormor begravdes. Det är svårt att minnas något bra med just den dagen. Därför ville jag ut och åka för att få lite nya minnen av den 6 juli. Så jag tog hojen och åkte hela vägen till andra sidan stan.

Ica Maxi. Vilket exklusivt resmål. Men dit skulle jag. Tänkte att de kunde ha en nyckel till vattenutkastet. Den har nämligen försvunnit och jag tänkte ju skölja av hojen som var rätt så dammig och trist efter gårdagens resa. Så in där och leta. Ingen nyckel hade de. Ingen personal att fråga heller så jag gick ut och tänkta åka över till Coop i stället. Men så långt kom jag inte. Inte direkt i alla fall. På parkeringen ser jag en man gå runt min hoj. Tänkte så klart att något skulle va fel men han var så glad och trevlig.

“Vilken fin Intruder du har, sa han.”

“Tack, sa jag.”

Sen blev det en himla massa prat om allt mellan himmel och jord, bokstavligt talat.

Det är inte så ofta man möter människor så där. Eller jo, det händer så klart men en del människor är mer än andra. Den här mannen var en sådan. En sådan som det nästan var overkligt att träffa på. Inte bara för att han gillade min hoj eller för att han trodde att jag bara var 27 år. (En får tacka för de bra generna). Nej för att det kändes som om jag träffade en gammal själ. På något konstigt sätt. Hans hustru kom ut från affären. Hon var precis lika jordnära som mannen. Eller kanske var de inte gifta. Vem vet. Jag reflekterade inte över det.

Så där stod jag, på Ica Maxis parkering och pratade bort vad som verkade som tio minuter, men förmodligen var mycket längre tid. Två människor som visade sig vara så mycket mer. Precis vad jag behövde efter besöket på Lilla Aska och sten nummer 60.

Till sist var det i alla fall dags att säga hej då. Jag tog hojen och åkte bort till Coop. Parkerade, låste och skulle gå in. Stängt. Tog fram mobilen – 21:04. Tittade på skylten med öppettider. Stängde 21.  Just då kunde jag inte annat än le. Det finns säkert en mening med det mesta i livet. Och som jag sa till det trevliga paret – man möter nog de människor man ska i livet. Det finns en mening med allt.

Meningen med den här hojsvängen var inte att jag skulle åka ut med dig. Meningen måste helt enkelt vara att jag inte skulle tvätta hojen i morgon.

God natt på er. Tvättar hojen på söndag eller så i stället. =)

 

 

 

Det var skönt i början

 

Lämnade ett Stockholm i kvällssol i går. Kände att det skulle bli förbaskat skönt att få köra hemåt i lite mer varmt väder än på vägen upp. Inget talade nämligen för att det skulle bli svinkallt och blött. Jag hade fel.

Men av det märktes inget när jag stannade i Järna för en kopp kaffe och bulle. Solen värmde skönt och himlen var klarblå. Tog 57:an mot Katrineholm och bara njöt av det fantastiska vädret. Snart skulle det dock ändra på sig. Solen försvann bakom träden och i skuggan blev det allt kyligare.  När jag närmade mig Flen frös jag rätt rejält. Tänkte att det var ju förbaskat bra att jag hade tagit på mig allt som gick redan. Undrar hur kallt det hade varit annars. Till och med pyjamasbrallorna var på under skinnbyxorna och kvar i väskan fanns väl regnstället. Vem vill ta på sig regnställ när det inte regnar liksom?

Nej, där går nog gränsen. Trodde jag.

Fortsatt färden på 55:an och rundade Katrineholm. Sen kom den fantastiskt trista 2+1-vägen i 100 kilometer i timmen. Jag tror bestämt att den pågår i flera timmar. I alla fall kändes det så. Nu spelar kanske den här kylan sin roll i det hela. Att frysa – nej det är ingen hit. Satt där på hojen och funderade på vad sjutton jag skulle behöva ha under för att slippa det här eländet. Merinoull? Bävernylonoverall? Överlevnadsdräkt? Ja något måste jag helt klart komma på.

Hur eller hur så var jag tvungen att stanna för en paus vid Q-Star i Simonstorp. Där var det faktiskt lite vått på vägen. Tanken att ta fram regnjackan i alla fall kröp fram. Solen låg i alla fall på med sina sista strålar för dagen så lite varmare blev jag. Ett par hojåkare gled in på macken, tankade och åkte vidare. De hade regnställ på sig. Och hojarna var blöta. Hmmm… kanske borde ta på mig ett i alla fall?

Den smarta gör ju det, vid det här laget. Den andra är jag. Jag tror på fullaste allvar att jag nu är så pass uppvärmd att jag kan köra resten av vägen hem till Linköping. Så upp och iväg igen. Kan säga att jag körde bara någon kilometer innan jag stannade för att ta på mig den där jäkla jackan. Kan också säga att det var hur skönt som helst. Borde så klart gjort det ett par mil tidigare.

Det jag också borde gjort var att tanka. Den smarta gör ju sånt när man är på en mack. Den andra är jag. Well, mot Norrköping. Lite trött och inte fullt så kall kom jag på att äta, det gör man ju gärna också. Så det blev ett stopp på Donken i Klinga och en sväng in på macken för att handla bröd. Den smarta…. ja ni vet.

Jag åkta då vidare. Upp på E4 en sväng. Sen av vid Norsholm. Där finns också en mack…

Strax innan Linghem tog så klart soppan slut. Den smarta hade så klart tankat vid någon tidigare mack. Men inte jag. Nu var det tack och lov så nära hem att reserven hade räckt, men jag stannade ändå och hinka i lite bensin. Solen gick ner så vackert över slätten. Själv var jag lite ledsen att vara hemma igen. Tomt, lite ensammet, lite trist. Ställde i alla fall ifrån mig hojen i garaget och gick in. Tänkte på hur lång tid det kan ta att färdas så kort sträcka. Tänkte på om jag skulle sova hela dagen efter. Tänkte på om jag alltid kommer åka själv. Tänkte på om merinoull är svaret på att slippa frysa…

 

 

 

 

 

Ska det sluta blåsa?

Ja man kan ju undra. Jäkla blåst till att göra hojåkat lite avslaget. Blåst i går, blåst i dag. Blåst i morgon? Skulle inte förvåna mig. 

I morse stack jag i alla fall iväg toll Stockholm för att träffa min vän som åkt ner från Östersund. Började med 14 grader och solsken. Det byttes snart mot blåst och inte ett dugg skönt ute. Tog vägen över Söderköping och Östra Husby vidare med färjan över till Jönåker. 

Jäkla fin väg men svårt att njuta av den när allt bara är kallt. Stannade till i Nyköping för en kaffe och hämta upp en polare som hängde på gamla E4 upp till Södertälje. Mera blåst. Fattar inte hur jäkla mycket vind det finns. För mycket. 

Till sist kom jag i alla fall upp till vandrarhemmet och stugan i Bredäng. Kanske inte det mest exklusiva stället men jag är här för sällskapet, inte boendet. 

I morgon blir det Gröna Lund och sen åka hemåt igen. Håller tummarna för mer sol och mindre med vind och blåst. 

Kanske ett varv till Lidköping på torsdag. Kanske blir det bara hemmasvängar. Bara det blir bättre hojväder så är jag glad. 😎

Ibland får man leta lite mer

I går blev det en sväng med ett kul gäng för en fika på hojklubb i Björnsholm. Eller, från början var det sagt att det var Gamleby men det är ju nästgårds så same same liksom.

Nu är ju inte Björnsholm världens största ställe. Nej, en lite plats med ett par hus och en återvinningsstation längs E22-an är det. Ett ställe där man kan tycka att det borde vara enkelt att hitta en hojklubb. Så var inte fallet.

Men nu har jag i alla fall sett hela Björnsholm, tror jag. Blev ett par goa skratt på vägen dit och färd hem i motljus. Så vackert! Låg sist av fem hojar och önskar jag hade en kamera i mina ögon som bara kunde bränna av ett par rutor så fort jag ville. Men sen är det nog så att vissa saker ska upplevas, inte bara visas upp.

Nu ska det visst bli kass väder i flera dar här. Vilken sommar. Känns som april. Hoppas det vänder i juli och blir en riktigt fin höst med. Det förtjänar vi som åker hoj tycker jag =)

Som i april 

Ja det är jäklar inte så man får värmeslag i Sverige den här sommaren. Var nära frostskador när jag åkte hem efter fikat i kväll. Känns ärligt mer som april än snart juli. Den där jäkla varma sköna hojsommaren är som bortblåst – bokstavligt talat. 

Men snart ska jag ju va hundvakt ett par dagar. Lovar att det blir kanonväder då 😎 

I morgon blir det helly hansen och bävernylonoverall om det blir åka av. 

Vägra låta hojen stå! 

🤘🏼🏍

Vissa gånger är man glad att man kommer hem

Midsommardagen. Tänkte att vinden la sig lite såhär på kvällen så en sväng med hojen var precis vad jag behövde. Ja nu var det knappast något stort alkoholintag i går men jag ville ändå åka lite senare kände jag. Lustigt nog kände jag redan när jag åkte ut att något inte riktigt stod rätt till så jag bestämde mig för att hålla mig i närområdet och ta en sväng jag var van vid.

Så runt ut bakom Korpvallarna och bort mot Kolbyttemon. Kanonfint och folktomt. Även tomt på djur förutom några fåglar som envisades med att flyga längsmed vägbanan. Sen över till Sturefors och ned mot Sundsbro. Stannade till där och tog ett par bilder på hojen. Märkte då att det var förjäkla mycket fint grus på vägbanan. Tänkte att någon kört ett lass och det kanske spillde ut om det studsade till vid brofästet. Så jag tog och körde vidare.

Dessvärre så var det mer grus på vägen. Rätt mycket dessutom. Nästan så jag fick känslan av att någon ville förstöra vägbanan för hojåkarna så det inte skulle åkas så mycket där. Eller köras ihjäl. Välj själv. Jag fick också solen i ögonen och fick sakta ner på farten rätt rejält. Tur var väl det. Annars hade jag nog lagt hojen i någon kurva. Så mycket grus var det på vägen.

Lustigt nog så fanns inget av det här gruset häromdagen när jag var ute och fotade med Johnny. Då var vägen ren och fin. Nu, i kväll, var kurvan som vi fotade i full av grus. Inte heller kan jag tycka att det skulle behövas lagas massor på vägen och i så fall kanske det borde suttit varningsskyltar.

Hade jag, som sagt, inte redan varit tvungen att köra så sakta på grund av solen, då hade jag inte sett det här. Eller risken att jag hade missat det är i alla fall större. Vid Landeryd kyrka upphörde det i alla fall. Hade det varit någon form av lagningsarbete kanske det skulle suttit någon skylt. Eller så behövs inte det på en sådan väg.

Otäckt i vilket fall.

Så ska du ta den vägen ut mot Landeryd med hoj – passa dig en aning. Vissa dagar är jag helt klart glad att jag kommer hem igen – hel.