Det var skönt i början

 

Lämnade ett Stockholm i kvällssol i går. Kände att det skulle bli förbaskat skönt att få köra hemåt i lite mer varmt väder än på vägen upp. Inget talade nämligen för att det skulle bli svinkallt och blött. Jag hade fel.

Men av det märktes inget när jag stannade i Järna för en kopp kaffe och bulle. Solen värmde skönt och himlen var klarblå. Tog 57:an mot Katrineholm och bara njöt av det fantastiska vädret. Snart skulle det dock ändra på sig. Solen försvann bakom träden och i skuggan blev det allt kyligare.  När jag närmade mig Flen frös jag rätt rejält. Tänkte att det var ju förbaskat bra att jag hade tagit på mig allt som gick redan. Undrar hur kallt det hade varit annars. Till och med pyjamasbrallorna var på under skinnbyxorna och kvar i väskan fanns väl regnstället. Vem vill ta på sig regnställ när det inte regnar liksom?

Nej, där går nog gränsen. Trodde jag.

Fortsatt färden på 55:an och rundade Katrineholm. Sen kom den fantastiskt trista 2+1-vägen i 100 kilometer i timmen. Jag tror bestämt att den pågår i flera timmar. I alla fall kändes det så. Nu spelar kanske den här kylan sin roll i det hela. Att frysa – nej det är ingen hit. Satt där på hojen och funderade på vad sjutton jag skulle behöva ha under för att slippa det här eländet. Merinoull? Bävernylonoverall? Överlevnadsdräkt? Ja något måste jag helt klart komma på.

Hur eller hur så var jag tvungen att stanna för en paus vid Q-Star i Simonstorp. Där var det faktiskt lite vått på vägen. Tanken att ta fram regnjackan i alla fall kröp fram. Solen låg i alla fall på med sina sista strålar för dagen så lite varmare blev jag. Ett par hojåkare gled in på macken, tankade och åkte vidare. De hade regnställ på sig. Och hojarna var blöta. Hmmm… kanske borde ta på mig ett i alla fall?

Den smarta gör ju det, vid det här laget. Den andra är jag. Jag tror på fullaste allvar att jag nu är så pass uppvärmd att jag kan köra resten av vägen hem till Linköping. Så upp och iväg igen. Kan säga att jag körde bara någon kilometer innan jag stannade för att ta på mig den där jäkla jackan. Kan också säga att det var hur skönt som helst. Borde så klart gjort det ett par mil tidigare.

Det jag också borde gjort var att tanka. Den smarta gör ju sånt när man är på en mack. Den andra är jag. Well, mot Norrköping. Lite trött och inte fullt så kall kom jag på att äta, det gör man ju gärna också. Så det blev ett stopp på Donken i Klinga och en sväng in på macken för att handla bröd. Den smarta…. ja ni vet.

Jag åkta då vidare. Upp på E4 en sväng. Sen av vid Norsholm. Där finns också en mack…

Strax innan Linghem tog så klart soppan slut. Den smarta hade så klart tankat vid någon tidigare mack. Men inte jag. Nu var det tack och lov så nära hem att reserven hade räckt, men jag stannade ändå och hinka i lite bensin. Solen gick ner så vackert över slätten. Själv var jag lite ledsen att vara hemma igen. Tomt, lite ensammet, lite trist. Ställde i alla fall ifrån mig hojen i garaget och gick in. Tänkte på hur lång tid det kan ta att färdas så kort sträcka. Tänkte på om jag skulle sova hela dagen efter. Tänkte på om jag alltid kommer åka själv. Tänkte på om merinoull är svaret på att slippa frysa…

 

 

 

 

 

Ska det sluta blåsa?

Ja man kan ju undra. Jäkla blåst till att göra hojåkat lite avslaget. Blåst i går, blåst i dag. Blåst i morgon? Skulle inte förvåna mig. 

I morse stack jag i alla fall iväg toll Stockholm för att träffa min vän som åkt ner från Östersund. Började med 14 grader och solsken. Det byttes snart mot blåst och inte ett dugg skönt ute. Tog vägen över Söderköping och Östra Husby vidare med färjan över till Jönåker. 

Jäkla fin väg men svårt att njuta av den när allt bara är kallt. Stannade till i Nyköping för en kaffe och hämta upp en polare som hängde på gamla E4 upp till Södertälje. Mera blåst. Fattar inte hur jäkla mycket vind det finns. För mycket. 

Till sist kom jag i alla fall upp till vandrarhemmet och stugan i Bredäng. Kanske inte det mest exklusiva stället men jag är här för sällskapet, inte boendet. 

I morgon blir det Gröna Lund och sen åka hemåt igen. Håller tummarna för mer sol och mindre med vind och blåst. 

Kanske ett varv till Lidköping på torsdag. Kanske blir det bara hemmasvängar. Bara det blir bättre hojväder så är jag glad. 😎

Ibland får man leta lite mer

I går blev det en sväng med ett kul gäng för en fika på hojklubb i Björnsholm. Eller, från början var det sagt att det var Gamleby men det är ju nästgårds så same same liksom.

Nu är ju inte Björnsholm världens största ställe. Nej, en lite plats med ett par hus och en återvinningsstation längs E22-an är det. Ett ställe där man kan tycka att det borde vara enkelt att hitta en hojklubb. Så var inte fallet.

Men nu har jag i alla fall sett hela Björnsholm, tror jag. Blev ett par goa skratt på vägen dit och färd hem i motljus. Så vackert! Låg sist av fem hojar och önskar jag hade en kamera i mina ögon som bara kunde bränna av ett par rutor så fort jag ville. Men sen är det nog så att vissa saker ska upplevas, inte bara visas upp.

Nu ska det visst bli kass väder i flera dar här. Vilken sommar. Känns som april. Hoppas det vänder i juli och blir en riktigt fin höst med. Det förtjänar vi som åker hoj tycker jag =)

Som i april 

Ja det är jäklar inte så man får värmeslag i Sverige den här sommaren. Var nära frostskador när jag åkte hem efter fikat i kväll. Känns ärligt mer som april än snart juli. Den där jäkla varma sköna hojsommaren är som bortblåst – bokstavligt talat. 

Men snart ska jag ju va hundvakt ett par dagar. Lovar att det blir kanonväder då 😎 

I morgon blir det helly hansen och bävernylonoverall om det blir åka av. 

Vägra låta hojen stå! 

🤘🏼🏍

Vissa gånger är man glad att man kommer hem

Midsommardagen. Tänkte att vinden la sig lite såhär på kvällen så en sväng med hojen var precis vad jag behövde. Ja nu var det knappast något stort alkoholintag i går men jag ville ändå åka lite senare kände jag. Lustigt nog kände jag redan när jag åkte ut att något inte riktigt stod rätt till så jag bestämde mig för att hålla mig i närområdet och ta en sväng jag var van vid.

Så runt ut bakom Korpvallarna och bort mot Kolbyttemon. Kanonfint och folktomt. Även tomt på djur förutom några fåglar som envisades med att flyga längsmed vägbanan. Sen över till Sturefors och ned mot Sundsbro. Stannade till där och tog ett par bilder på hojen. Märkte då att det var förjäkla mycket fint grus på vägbanan. Tänkte att någon kört ett lass och det kanske spillde ut om det studsade till vid brofästet. Så jag tog och körde vidare.

Dessvärre så var det mer grus på vägen. Rätt mycket dessutom. Nästan så jag fick känslan av att någon ville förstöra vägbanan för hojåkarna så det inte skulle åkas så mycket där. Eller köras ihjäl. Välj själv. Jag fick också solen i ögonen och fick sakta ner på farten rätt rejält. Tur var väl det. Annars hade jag nog lagt hojen i någon kurva. Så mycket grus var det på vägen.

Lustigt nog så fanns inget av det här gruset häromdagen när jag var ute och fotade med Johnny. Då var vägen ren och fin. Nu, i kväll, var kurvan som vi fotade i full av grus. Inte heller kan jag tycka att det skulle behövas lagas massor på vägen och i så fall kanske det borde suttit varningsskyltar.

Hade jag, som sagt, inte redan varit tvungen att köra så sakta på grund av solen, då hade jag inte sett det här. Eller risken att jag hade missat det är i alla fall större. Vid Landeryd kyrka upphörde det i alla fall. Hade det varit någon form av lagningsarbete kanske det skulle suttit någon skylt. Eller så behövs inte det på en sådan väg.

Otäckt i vilket fall.

Så ska du ta den vägen ut mot Landeryd med hoj – passa dig en aning. Vissa dagar är jag helt klart glad att jag kommer hem igen – hel.

 

Nya bilder och Hojrock 2017

Jäklar vilken helg det blev!

Jag är imponerad över hur mycket jag faktiskt missade av själva eventet. Sjukt, på riktigt. Som hela utställningsområdet. Det missade jag. Och stora delar av campingen med. Det missade jag också. Fast jag gissar att jag sparade ett par kronor på det sättet. 😉

Men, om det ska vara kvar på den platsen så kommer jag INTE missa det nästa år. Det är en sak som är säker. Kanske var det för att det låg ihopbakat med campingen som gjorde att det liksom flöt ihop lite granna. Kanske var det för att jag är så vimsig att jag inte kan läsa en enkel karta. Hmmm.. mest trolig är det det sista. Fast det kommer jag aldrig säga högt till någon. haha

Men resten av Hojrock var kanon! Sällskapet, stämningen, maten, musiken. Alla nya människor jag träffade. Alla gamla med för den delen. Obetalbart. Jag borde kunna klämma fram en jäkla massa bilder på hojar också. Men faktum är att jag bara har bilder på ett par bilar. haha. Ja jäklar, det gäller att ligga på topp när det gäller 😀

Så bilder uteblev. I alla fall såna som ska visas här. 😉 Men, i kväll var jag iväg med Johnny och fota lite. Hoppas det blev kanonbilder då på mig och hojen. Spänningen är olidlig – eller hur? haha.

Får väl se i morgon om det blir något upplagt av det. Annars får jag jaga ut stackarn igen eller rodda med mig egen kamera och fixa. Det går ju det med.

Snart midsommar med. Ska det regna eller vara hojväder? Den som lever får se. 😀

Hojrock 2017

Sitter och tittar ut genom fönstret. Det blåser halv storm och regnet ligger i luften. Jäkla eländiga svenska jävla väder! Ska det behöva vara så här just när jag ska i väg? Stor suck…

Visst, kollar jag prognosen i min iPhone så ska det kanske bli lite bättre. En av dagarna i alla fall. Eller kanske två. Kollar jag SMHI så ser det annorlunda ut. Kollar jag klart.se så får jag ytterligare en prognos. Nu har jag hört att nån vädertjänst i Finland ska va bra på svenskt väder. Ska kolla den kanske. Och yr.no. Norrmän är tydligen också bättre på svenskt väder. Märkligt nog.

Hokrock 2017. Jag undrar vad som kommer bli mest minnesvärt. Ska det bli sällskapet? Några skandaler? Något som inte borde lämna Västervik någonsin kanske? Eller ska det bli musiken? Maten? Kärleken? Eller kanske just bara vädret. Det sista vore väl bra trist om det vore det mest minnsevärda. Ja om det inte rör sig om att det blev perfekt väder vill säga.

Ska bli spännade att se. På torsdag börjar helgen. En helg med hojar, brudar, bikers och rock n’ roll!

Ride on – ses i Västervik 😀

Thru hail and high water

Ja du vet den där härliga känslan. Den när det efter dagar med regn och blåst äntligen ska klarna upp, eller åtminstone inte regna. Den känslan när du backar ut din hoj ur garaget och åker iväg på torra vägar. Torra…

Ja du vet den där härliga känslan, eller hur. När du tankat fullt och ska iväg ut och bara njuta. Känslan som infinner sig när du börjar möta bilar med massa regn på. Känslan när den torra asfalten helt plötsligt är blöt och du tänker – “vilken tur att jag missade den skuren”.

Ja det är nu du har känslan av att det kanske kommer ett par stänk trots allt. Men visst, lite regn gör ju inget. Det skulle trots allt inte regna alls enligt SMHI:s senaste rapport. Den du tittade på ett par minuter innan du åkte…

Känslan börjar nu övergå till en mindre trevlig sådan. En där du inser att det regnar allt mera. Hmmm, kanske skulle du vända hem igen trots allt? Men nej. Du ska ju bara en liten bit. För meningen med turen var egentligen inte att åka i flera timmar, utan att bara åka till grannbyn. Så du fortsätter.

I Hjulsbro börjar det regna allt mer. Efter järnvägsöverfarten så tilltar det ytterligare. Men, tänker du, det skulle ju inte regna. Jag fortsätter. Vid Vårdsbergsrondellen börjar du undra om du verkligen är som du ska i huvudet. Det börjar kännas att det är blött genom skinnstället. Fast inte så mycket. Bara lite. Och det skulle ju inte regna. Det slutar säkert snart. Bäst att fortsätta. OM det trots allt fortsätter regna så blir jag ju lika blöt om jag åker resten av vägen till Linghem som om jag vänder och åker hem.

Jag fortsätter…

Jamen då kommer en ny känsla. Känslan av skräck när det börjar åska och blixra rejält över huvudet på en. Regnet tilltar. Det tilltar och övergår i hagel! Hagel! Hör ni hur fel det är? Iskalla, stenhårda små projektiler som kastas mot dig i en jäkla fart. Det fullkommligt haglar över dig. Hagel som är stora som tuggummikulor du får i automater! Sanlöst! Och det avtar inte. Det bara fortsätter.

Så där, i hagel och regnstorm åker jag på min hoj. Känner hur det kippar i vänster skon av allt vatten som runnit in. Känner hur ont det gör när haglet träffar hela kroppen. Känner det högpitchade ljudet när haglet slår mot hjälmen. Känner hur ALLT är blött. Hur arslet är blött. Hur fötterna är blöta. Hur håret är dyngsurt. Hur handskarna är som om jag doppat dem i en hink vatten. Eller Atlanten för den delen.

Ja JÄKLAR vilken KÄNSLA!

Jag åkte där och tänke att vad fan är det här för jäkla karmaväder. Skrattade för mig själv. Åkte hela vägen till Linghem. Svänger in på parkeringen och stannar hojen. Då stannar också regnet. Himlen spricker upp och jamen vad fan. Det fanns visst ett ljus i tunnel till sist.

Jag hällde vatten ur mina boots. Jag vred ur vatten ur handskar och brallor. Vilken jäkla resa! Minnesvärd, men kanske på ett dåligt sätt?

Kan säga att det var ingen höjdare när jag skulle hem igen att kränga på sig alla blöta kläder. Men det hade i alla fall slutat droppa om dem. Och väl hemma har jag spenderat rätt mycket tid och återinfettning av brallor, handskar, jacka och skor så det inte blir stelt som ett torrt sämskskinn. Får väl se i morgon om det går att få på sig igen. Haha.

Fast å andra sidan så kan jag ju smörja på det en dag till. Det ska nämligen regna i morgon 😀

 

 

Ettårsdagen

Ja dra åt skogen vad fort tiden går. I dag är det ett helt år sedan jag för första gången satte mig på min grannes Intruder. Det tog inte många minuter innan jag fattade att det här var kärlek som skulle hålla. 

Så i dag firar jag ett år som hojåkare. 

😎🇸🇪🇸🇪🇸🇪🏍
Tog därför en lång sväng helt själv. 

Obetalbart.